Sexpositivismen som uniform etik och rörelse saknar en objektiv värdegrund vilket gör det fritt fram för att godtyckligt definiera sig själv som det – men, vad innebär det att vara sexpositivist och när kan man kalla sig för det? En del så kallade sexpositivister utelämnar t ex parafilier, BDSM och prostitution från denna beskrivning. Den sexualnegativa framtoningen kan härledas ur den västerländska kristna sexnegativismen som alltför länge har rådat, i samband med framväxten av den offerkomplexiska radikala feminismen som degraderat kvinnan till ett osjälvständigt offer och mannen till en förövare utan rättegång. De flesta sexnegativister som definierar sig själva som sexpositivister (eller skulle göra det) ställer sig i proportion till det som från enbart moralistisk grund ansetts vara sexnegativt men som har upphört – t ex homosexualiteten, som ansågs vara en psykisk störning. Men att hänge sig till den konventionella moraliska zeitgeisten för sexualiteten medför inte att man per definition är sexpositivist. Somliga ”sexpositivister” accepterar homosexualitet och ibland BDSM men kastar ett snett öga på avvikande sexualiteter och prostitution. Sexpositivism, skulle jag hävda, är eller bör bygga på följande resonemang:
- Empirisk observation. Annars vad vi kallar för den obefläckade perceptionen av objektiv fakta – dvs. utan inflytande från rådande moralistiska konventioner. Dra en parallell till homosexualitet som uppfattades som en sexuell störning för 30 år sedan, av nämnda anledning.
- Rätten till sitt liv. En följd av en empirisk observation – rätten till sitt liv är rätten till att ingå i avtal med andra människor, fritt från statlig interventionism. Prostitution är ett exempel på detta (mer om det längre ner i inlägget).
- Avskaffandet av godtyckliga sexualnegativa lagar – exempel på detta är t ex spridning av våldspornografi vilket kan ge upphov till böter eller fängelse upp till 2 år.
Att bejaka den egna sexualiteten är också en viktig komponent i den sexpositiva synen. Det första steget till att acceptera andras sexualiteter är att först acceptera sin egen, dvs. bejaka den.
Jag kommer här att ta upp parafilier, radikalfeministisk teori och praktiserad teori, prostitution och pornografi. Pedofili har jag redan tagit upp här och diskursen i abortionsfrågan kommer jag ta upp i ett annat inlägg.
Sexnegativismen är en negation av det som definieras som sexpositivt. För att förtydliga detta skall jag sätta dessa i kontrast till mina ovanstående punkter om vad som utgör en sexpositiv syn.
- Frånvaron av empirisk observation. Moralistiska fördomar och fördömande baserar sig inte på en rationell empirisk observation av sexualiteten, utan på irrationell tro på moralistiska konventioner som förstärkts av t ex religionsuppfattningar, förnekandet av den egna sexualiteten, destruktiv feminism, statlig voyeuristisk moralism, mementisk intolerans, osv.
- Det paternalistiska kontrollbehovet. Plattityden ”Vi vet vad som är bäst för dig”. Riktas särskilt mot pubertala ungdomar, som anses vara oförmögna att veta vad de vill och vad som är bäst för dem. Men det paternalistiska kontrollbehovet (som bl a manifesterar sig i statligt kontrollerad försäljning av alkohol och sexköpslagar) sanktionerar även vuxna individer, fullt kapabla till att resonera och överleva på egen hand, att ingå i frivilliga avtal.
- Lagar som stärker den sexualnegativa andan – alltså, moraliska incitament som påvisar att något är moraliskt förkastligt (t ex höjd skatt på vissa varor, som snus och cigaretter, är ett moralisk och ekonomiskt incitament till att sluta röka. Detsamma gäller för sexköpslagen vilket medför att det är olagligt att köpa sex men inte att sälja – ett moralisk incitament till att den som köper sex är en förövare och utnyttjar sexsäljaren).
Kristendomens* inflytande i västvärlden har varit överväldigande – inte minst på det sexuella området. I det antika Grekland hängav sig männen till homosexualitet och pedestrari (så kallad ‘gossekärlek’; kärlek till pubertala pojkar), även om prostitution fortfarande anseddes vara ett smutsigt yrke och kvinnor behandlades som varor. Den moraliska synen på sexualitet ändras ständigt. Kristendomens oerhörda korrupterade syn på sexualiteten (däribland homosexualitet, zoofili, autoerotik (kristna teologer har tolkat berättelsen om Onan som att masturbation är fel), bisexualitet, avvikande sexualiteter) har som ett, till synes effektivt virus, spridits från generation till generation och gett upphov till närmast sjuka inställningar till det sexuella – Nietzsche definierade synder som ”whatever that puts a distance between God and man”. Vad jag tolkar detta som är att de kristna synderna tar det mänskliga med människan och gör det omänskligt – t ex. sexualiteten som inte faller i smak hos den kristna. Man kan tycka att det inte känns riktigt aktuellt men faktum är att kristna värderingar har manifesterat sig i samhället i form av t ex äktenskapslagar (detta gäller både könsneutral äktenskap och mångäktenskap).
* Jag utesluter förstås inte andra religioner från ett negativt inflytande på den mänskliga sexualiteten. Jag nämner kristendomen här då det är exklusivt för just Sverige.
Werner Mitsch
Parafilier är en beteckning inom psykologin och sexologin som, enligt DMV-IV-TR:s definition*, denoterar somliga individers ”mentala störningar” som manifesterar sig i sexuella fantasier, drifter, eller beteenden som omfattar icke-mänskliga objekt (t ex koprofili, fetischism), smärta eller förödmjukelse (t ex sexuell sadism, masochism), barn (pedofili) eller inblandanden av andra individer som inte har gett sitt medgivande (voyeurism, frotteurism, exhibitionism). De grundläggande kännetecknen för parafilier är ”återkommande, intensiva sexuellt upphetsande fantasier, sexuella behov, eller beteende som sker under en period av 6 månader”.
Låt oss dissekera och undersöka ovanstående definition av parafilier. Ett problem är att man inte gör åtskillnad på akter där de inblandade har gett sitt medgivande med situationer där de inte har gjort det. En exhibitionist kan njuta av att visa sig upp på fetischistklubbar där det finns implicita medgivanden till att det kan förekomma naken figurering och t.o.m. sex (som även somliga politiker försöker motverka). Ett annat exempel är t ex den ganska vanligt förekommande fantasin bland kvinnor att bli våldtagen – detta innebär att de inte vill bli våldtagna av vilken person helst; utan under kontrollerade former (det förekommer ett klart definierat medgivande). Eftersom det är en fantasi behöver den inte nödvändigtvis manifesteras i verkligheten utan kan bejakas som en upphetsande fantasi.
Om det finns parafilier (sexuella störningar) bör det således finna en sexuell norm som man bör förhålla sig till. Vad är då denna? Heterosexualitet anses vara den sexuella normen, men homosexualitet (som i så fall inte skulle tillhöra den sexuella normen) bör således betraktas som en sexuell störning? Faktum är att det var så för 30 år sedan – idag har detta förkastats genom att den homosexuella rörelsen gjort framsteg i den moraliska aspekten att slippa bli stämplade som mentalt störda. RFSU (Riksförbundet För Sexuell Upplysning) arbetar nu även aktivt för borttagandet av sjukdomsklassificeringen av Sadomasochism och fetischism som psykiska sjukdomar i Socialstyrelsens klassifikation. Detta är väll bra? Ja, om det inte vore för att när man tillåter en sexuell variant utesluter man samtidigt alla andra sexuella minoriteter, i samma andetag! Att RFSU skulle arbeta progressivt (dvs. i takt med den generella toleranta synen på olika sexuella minoriteter) medför i så fall att de inte fyller någon funktion än att förtydliga att något är okej medan något annat inte är det. Detta är förstås förkastligt.
Utifrån definitionen är även jag mentalt störd då jag har ett sexuellt beteende som omfattar icke-mänskliga objekt; som är återkommande, intensiva sexuellt upphetsande fantasier; som sker under en period av 6 månader – men ändå känner jag mig inte särskilt… mentalt sjuk. Psykologernas svar på detta skulle kunna vara att jag har ett tvångsmässigt beteende som jag inte kan ta mig ur. Mina parafilier är dock lika tvångsmässiga som min heterosexualitet är. På vilket sätt är sexualiteten ett undantag kan man också fråga sig. Är det ett tvångsmässigt beteende att man har en preferens för små eller stora bröst? Är det ett tvångsmässigt beteende att man har en preferens för en sorts mat? Nej, faktiskt inte. Sen får man fråga sig om personer som tänder på helt vanliga sexiga underkläder från, låt oss säga, H&M också räknas bland de mentalt störda då dessa är ”icke-mänskliga objekt”? Jag blir förundrad över hur somliga personer, som stödjer denna definition, antingen implicit eller explicit, kan ha antagit och behålla en sådan syn när ingenting tyder på att en avvikande sexualitet skulle leda till en mental störning. För dessa personer ordinerar jag förslagsvis ett besök på Darkside, som är en svensk community för fetischister och avvikare från den ”sexuella normen” för att påvisa att dessa personer finns överallt omkring oss.
* Diagnosticering av sjukdomar och parafilier kan även finnas hos World Health Organisation (WHO) så kallade utgåva ICD-10. Den svenska utgåvans kriterier för parafili är i grund och botten ”ovanliga objekt eller aktiviteter” i samband med smärta och kval.
Det finns många typer av feminism, varav några av dem är: socialistisk feminism, sexpositivistisk feminism, radikalfeminism, marxistisk feminism, liberal feminism, individualistisk feminism, lesbisk feminism. Den gemensamma nämnaren för dessa är en central syn på kvinnan som manifesterar sig i sociala, kulturella och politiska rörelser; teorier och moraliska filosofier angående ojämställdhet och jämlika rättigheter för kvinnor.
Radikalfeminismen förhåller sig till en sund individualistisk feminism som marxismen förhåller sig till kapitalismen – dvs. omoralisk, kollektivistisk (radikalfeminismen/marxismen) och moralisk, individualistisk (individualistisk feminism/kapitalism). Den lesbiska feminismen, som är en undergren av radikalfeminismen, ser vaginal sex (mellan män och kvinnor) som förtryckande (!).
Vi bör dock ej falla i samma fälla som andra som strikt tar avstånd från feminismen, som helhet – genom att sluta sig till en ”anti-feministisk” förhållande till feminismen – felet ligger förstås i att feminismen endast är ett abstrakt där andra feministiska ideologier kan deriveras från (som dessa jag räknade upp). Jag minns att vi under en lektion i gymnasiet fick sätta ett kryss på en skala för att visa huruvida feminismen som helhet var ett positivt, neutralt eller negativt värdeladdat ord; varav de flesta valde negativt (däribland jag). Idag skulle jag förstås denotera det som neutralt.
Personligen skulle jag kalla mig själv individualistisk feminist; även om det är något av en pleonasm, som istället lika gärna kan kortas ner till individualism.
Jag har medvetet undvikit att skriva några längre inlägg om prostitution då det, framförallt redan finns bloggpersonligheter såsom Blogge Bloggelito, LouiseP och Isabella Lund som skriver alldeles utmärkt i ämnet (och jag får väll enbart prislova Isabella som orkar bemöta allt som bekräftar horstigmat). Vi bör ej heller glömma SANS.
Hursomhelst vill jag ta upp situationen i Sverige, där den förverkligade sexköpslagen gett upphov till ett flertalet problem bland de prostituerade såväl bland de som köper sexsäljarens tjänster. Att det är lagligt att sälja sex men inte att köpa visar på de rabiata radikalfeministiska krafterna som härjat sedan 70-talet och fortfarande har ett starkt inflytande än idag. Man försökte stävja männens (eftersom sexköpslagen är byggt på radikalfeministisk propaganda utgår man från det patriatiska samhällssystemet och ignorerar det faktum att även män säljer sex såväl som att även kvinnor köper sex) efterfrågan. Bland de ”liberala feminister” och övriga politiker advocerar man för den rådande sexköpslagen då man (a) anser att de prostituerade får det bättre och (b) man kommer åt sexslavar på ett effektivare sätt. Är något av dessa påståenden sanna? Låt oss begrunda följande konsekvenser av den ”lagstiftade moralen”.
- Om en prostituerad tar emot kunder i sitt boende medför detta att hyresvärden per definition kan anklagas för koppleri – detta medför att hyresvärden tvingas till att säga upp hyreskontraktet med sexsäljaren.
- Ett syfte med sexköpslagen är att, med polisens egna ord, förändra ”attityder” genom att, via restriktivare lagar, hänga ut sexköparen och öka böter eller fängelsetid. Sådana ”attityder” kommer dock inte att ändras, då efterfrågan fortfarande finns kvar såväl som utbudet av sexuella tjänster – skillnaden är dock att de således måste söka sig utomlands eller andra platser där det är lätt att få tag på en sexsäljare.
- Upprätthållandet av stigmatiserandet. Detta gäller både sexsäljaren och sexköparen. Sexsäljaren anses vara ett offer som inte vet sitt eget bästa och sexköparen en omoralisk kvinnoförnedrare. Är således en telefonsexförsäljare också ett offer? Synen på kvinnan som ett hjälplöst offer är ett resultat av den marxistfeministiska agendan. Självständiga sexförsäljare fördöms bland somliga feminister som könsförrädare (den kollektivistiska komponenten framträder väldigt tydligt i sådana uttalanden).
- En sexsäljare kan bedömas vara en olämplig förälder vilket kan medföra att barnen kan komma att omhändertas av sociala myndigheter.
Dessa är förstås bara ett par få konsekvenser av den svenska sexköpslagen och kopplerilagen. Läs mer här.
Dikotomin mellan våldtäkter och pornografi har gång på gång vederlagts för varje undersökning och rapport – tron att våldtäkt och pornografi hänger ihop är fortfarande något som omfattas av radikalfeminister. Faktum är att det är tvärtom – pornografi har en motsatt effekt; där pornografin har lett till mindre våldtäkter. När Danmark legaliserade pornografin på 60-talet gav det upphov till reducerade angrepp mot barn. Ett utdrag från sexologinytt nr 4, sida 11-12:
Flera internationella studier har gjort gällande att ökad tillgång till pornografi för allmänheten lett till kraftig
minskning av brott av sexuell karaktär (Diamond, 1998). Detta gäller bl a länder som Danmark, USA och Japan, medan Singapore, Sydafrika och den australiensiska delstaten Queensland istället uppvisat en kraftig ökning i brottsstatistiken. Det som de tre senare fallen har gemensamt är dock att de alla har ett brett förbud mot s k obscent material (inte minst pornografi).
Med oregelbundna mellanrum tenderar politiker att lägga motioner i syfte att förbjuda och motverka pornografi (och inte vad de vill kalla erotik). De flesta motioner har avslagits, men det finns en lag mot spridning av våldspornografi (sedan 1989) och barnpornografi (och nu i senare hand en motion mot ”sexistisk” reklam). Låt oss ta upp några ”argument” mot pornografin direkt från somliga politikers motioner till riksdagen.
”Pornografi definieras som sexuella bilder, shower etc vilkas huvudsyfte är att ge sexuell retning och stimulans. [...] Skillnaden mellan pornografi och erotiska bilder handlar egentligen om jämställdhet. En erotisk bild har en tydlig tvåsamhet i framtoningen och har som syfte att ge sensuell stimulans till både kvinnor och män.”
Motion 1991/92:Ju711, av Berith Eriksson m. fl (v, s, fp)
Politiker som försöker hetsa fram ett förbud mot all form av pornografi springer rätt snabbt in i väggen när de kommer till att skilja mellan pornografi och erotik – definitionerna är till stor grad flytande och framförallt subjektiva. Det som du uppfattar som pornografi uppfattar jag inte som pornografi. All pornografi är förstås inte enbart riktade till män (som motionen antyder), utan det finns ett oerhört utbud på Internet för nästan alla tänkbara preferenser.
”I pornografin exploateras kvinnors sexualitet och kvinnor ses enbart som objekt. Det handlar om sex där kvinnor förnedras och framställs som viljelösa varelser, alltid redo för sex när som helst och hur som helst. Kvinnoföraktet är kärnan i pornografin, framställningen av kvinnan som ett ting, en icke-mänsklig varelse som till och med njuter av våld och tortyr speglar detta förakt. Kvinnan i pornografin är en förbrukningsvara för män.”
Motion 1998/99: K285, av Gudrun Schyman
Nej, kvinnor ses inte enbart som ”objekt” – faktum är, att Gudrun ser kvinnor som objekt. Men, vad spelar det för roll – kvinnor, i icke-erotiska/pornografiska filmer framställs som objekt där med. Precis som allt annat som är satt på film. Blir Schyman möjligtvis överraskad om jag menar att vissa kvinnor tänder och njuter av våld/tortyr? Det enda sättet kvinnan kan vara en förbrukningsvara i en sexuell situation är våldtäkt. Och, nej, pornografi är inte per definition våldtäkt på film – det finns inget underlag för ett sådant påstående.
Ytterligare ett till ”argument” från Schymans motion.
”Pornografins mest skadliga verkan är att den genom sin bild av kvinnan kan sägas vara teorin till vad som i praktiken blir våldtäkter. Porrindustrin är genom pornografin i dess olika former den största orsaken till att det sexualiserade våldet i samhället har ökat.”
Robin Morgan (amerikansk radikalfeminist) sammanfattade den falska dikotomin våldtäkt-pornografi i den ökända frasen ”pornography is the theory; rape is the practice.” Nej, pornografi leder inte till våldtäkt. Om det är frågan om en riktig teori borde det således medföra att den är universell – den som blir utsatt för pornografi kommer då att ägna sig åt våldtäkt. Men som vi vet är detta inte sant då det, för det första, inte förekommer några egentliga massvåldtäkter (särskilt efter Internetboomen) och för det andra att pornografi lett till minskade antal våldtäktsfall.
Fortsatt läsning om sexpositivistisk agenda:
Sexologinytt – http://www.sexologinytt.se/4_05/Sexologinytt%20nr4%202005.pdf
Lilja Warg om DSM, ICD och parafili. http://www.sexologinytt.se/2_05/4.htm
Svensk Sexualpolitik Idag skriver en utförlig kritik at RFSU. http://blog.sexualpolitik.se/2007/06/25/rfsu-antog-motion-om-bdsm-vara-kommentarer/
