Jag har samlat på mig ganska många ursäkter varför jag inte skrivit på ett tag, men detta skall jag bespara er med. Däremot vill jag bara påpeka att bloggandet inte är någon prioritet, utan snarare en hobby jag ägnar mig åt några gånger varje månad. Jag vet inte om det är för sent för att säga det, men… God Jul och ett Gott Nytt År!

Hursomhelst… jag planerar att skriva två inlägg; ett om värdeteori och ett om feminismen som koncept (integrerat i ett inlägg om sexpositivism), men vill först presentera några radikalfeministers syn på objektiva värden och hur dessa värden är… kvinnoförnedrande! Ja, ni läste rätt. Därav måste jag först ytligt redogöra för vad värden är och vad det innebär att de är objektiva.

När vi talar om värden bör vi skilja på personliga preferenser och principer. Jag kan t ex erkänna ett högre hierarkiskt värde på mig själv och de jag älskar men ett lägre värde till främlingar (dock potentiellt högt värde). Således värderar jag de jag älskar högre. Objektiva principer, i motsats till de personliga preferenserna, är något som är oavsett människans eller något annat djurs inflytande. Dessa kan t ex vara axiomen (existensen existerar, identitetslagen, medvetandet), reglerade konstanta värden som grundämnenas frys- och smältpunkter, osv. osv. Detta kan sammanfattas i att personliga preferenser är något ‘att ha’ medan objektiva principer är något ‘att vara’. När vi talar om objektiva värden talar vi således om värden som objektiva principer. Jag kommer att, som sagt, vid ett annat tillfälle beskriva detta på ett djupare plan.

Via Richard Dawkins bok Unweaving the Rainbow letade jag fram den här artikeln av Noretta Koerge (professor i historia och filosofi) om den radikalfeministiska synen på kvinnor i relation till vetenskapen och de objektiva värdena. Här är ett utdrag från artikeln.

Feminists add a new twist to this old litany of repudiations of analytical reasoning by claiming that the standard norms and methods of scientific inquiry are sexist because they are incompatible with ”women’s ways of knowing.” The authors of the prize-winning book with this title report that the majority of the women they interviewed fell into the category of ”subjective knowers,” characterized by a ”passionate rejection of science and scientists.” These ”subjectivist” women see the methods of logic, analysis, and abstraction as ”alien territory belonging to men” and ”value intuition as a safer and more fruitful approach to truth” (Women’s Ways of Knowing, by Mary Belenky et al., p. 71).

[...] Some feminists, for example, have claimed that the pain of childbirth is a social construction that would disappear in a more women-positive society and that the biological classification of human beings into two sexes is inspired by the political desire to clearly demarcate those who are to dominate from those who are to be oppressed.

Det framkommer tydligt i artikeln hur oerhört kollektivistisk och destruktiv radikalfeminismen är… faktum är att dessa påståenden är löjligare än att t ex påstå att kvinnor är mer i kontakt med sina känslor än män. Det är också, som Richard Dawkins påpekar, en förolämpning mot kvinnor (såväl som män) att påstå att förnuft och logik är ett av mannens instrument för att förtrycka kvinnor. Det är även ett incitament till att utesluta kvinnor från vetenskapliga jobb – även om de vetenskapliga sysselsättningarna domineras av män är det löjligt att säga att det inte passar för kvinnor då den vetenskapliga metoden inte är något för den subjektivistiska kvinnan. Hur absurdt är inte detta? Var Marie Curie (första kvinnan att tilldelas ett nobelpris) en… förrädare? Såklart inte. Vi utgår alltid från verkligheten, vare sig vi vill eller inte, vare sig det är irrationella eller rationella drag – om vi hoppar från ett stup kommer vi att dras ner oavsett vad vi känner inför gravitationen. Kvinnor är inte mer eller mindre objektiva än vad män är. Den som påstår annat är en radikalfeminist!

Den moralfilosofiska ståndpunkten att egenintresset är moraliskt berättigat i handlande och agerande utgör en grundläggande plattform i den objektivistiska filosofin, till skillnad från den altruistiska som menar att agerande i andras intressen är moraliskt berättigat. Detta medför att altruismen är en offerideologi som kräver att individen ska offra sina egna högre värderingar för sina lägre värderingar. Egoism vidtar att den som tjänar på något är en själv, medan altruism vidtar att den som tjänar på ens eget agerande är en annan – därav måste man förlita sig på andra människors vilja att offra sig själva för en. Men först bör vi ställa oss frågan: Vad är en egoist, och i vilka situationer offrar man sig själv?

Ordet egoist har fått en pejorativ klang – det har på allvar diskuterats på forum huruvida en egoist är kapabel att älska, ungefär som att man likställer egoist med en psykopat! Detta är felaktigt. Egoist är ett samlingsbegrepp men gemensamt för alla egoister att handlingar sker i ens intresse, oavsett om det är rationellt eller ej. Jag väljer att beteckna mig själv som rationell egoist. Detta innebär att jag inte agerar för att offra andra människor för mitt eget välmående och ej heller offra mig själv för andra människors välmående.

Moralisk egalitarism innebär att man tillämpar samma värderingar på alla människor – oavsett deras bakgrund, insatser och gärningar. Är en industrialist som arbetat sig till sin lön moralisk likställd men en mördare av värsta sort? Låt oss därför tala om värderingar. En grund för värderingar kräver en hierarkisk struktur – en mördare kan inte vara moralisk egalitaristisk med en rationell person. Men i vilka situationer offrar man sig? Ponera att en mor går till en affär och handlar – ska hon köpa mat till sitt barn eller en hatt till sig själv? Om det ligger i hennes värdegrund att hennes barn är viktigare än hatten så vore det irrationellt av mamman att köpa en hatt till sig själv. Det innebär dock ej att hon offrar sig själv för sitt barn då hon värderar barnet högre än hatten.
Att ställa sig framför en kula som är påväg att genomborra en av sina älskade innebär inte heller att man offrar sig själv, då man värderar personen så högt att man ej skulle vilja att denne skulle dö.

Till sist vill jag påpeka att många brukar invända med att människan alltid agerar i ens egenintresse för annars skulle han eller hon inte göra det. Men att agera i egenintresse medför att man, som sagt, vägrar offra en högre värdering för en lägre. En person som tror sig agera i sitt egenintresse när denna stannar hemma och tar hand om familjen istället för att gå sin egen väg och skapa sig en karriär agerar irrationellt.

Boktips: ”The virtue of Selfishness” – av Ayn Rand