Den moralfilosofiska ståndpunkten att egenintresset är moraliskt berättigat i handlande och agerande utgör en grundläggande plattform i den objektivistiska filosofin, till skillnad från den altruistiska som menar att agerande i andras intressen är moraliskt berättigat. Detta medför att altruismen är en offerideologi som kräver att individen ska offra sina egna högre värderingar för sina lägre värderingar. Egoism vidtar att den som tjänar på något är en själv, medan altruism vidtar att den som tjänar på ens eget agerande är en annan – därav måste man förlita sig på andra människors vilja att offra sig själva för en. Men först bör vi ställa oss frågan: Vad är en egoist, och i vilka situationer offrar man sig själv?
Ordet egoist har fått en pejorativ klang – det har på allvar diskuterats på forum huruvida en egoist är kapabel att älska, ungefär som att man likställer egoist med en psykopat! Detta är felaktigt. Egoist är ett samlingsbegrepp men gemensamt för alla egoister att handlingar sker i ens intresse, oavsett om det är rationellt eller ej. Jag väljer att beteckna mig själv som rationell egoist. Detta innebär att jag inte agerar för att offra andra människor för mitt eget välmående och ej heller offra mig själv för andra människors välmående.
Moralisk egalitarism innebär att man tillämpar samma värderingar på alla människor – oavsett deras bakgrund, insatser och gärningar. Är en industrialist som arbetat sig till sin lön moralisk likställd men en mördare av värsta sort? Låt oss därför tala om värderingar. En grund för värderingar kräver en hierarkisk struktur – en mördare kan inte vara moralisk egalitaristisk med en rationell person. Men i vilka situationer offrar man sig? Ponera att en mor går till en affär och handlar – ska hon köpa mat till sitt barn eller en hatt till sig själv? Om det ligger i hennes värdegrund att hennes barn är viktigare än hatten så vore det irrationellt av mamman att köpa en hatt till sig själv. Det innebär dock ej att hon offrar sig själv för sitt barn då hon värderar barnet högre än hatten.
Att ställa sig framför en kula som är påväg att genomborra en av sina älskade innebär inte heller att man offrar sig själv, då man värderar personen så högt att man ej skulle vilja att denne skulle dö.
Till sist vill jag påpeka att många brukar invända med att människan alltid agerar i ens egenintresse för annars skulle han eller hon inte göra det. Men att agera i egenintresse medför att man, som sagt, vägrar offra en högre värdering för en lägre. En person som tror sig agera i sitt egenintresse när denna stannar hemma och tar hand om familjen istället för att gå sin egen väg och skapa sig en karriär agerar irrationellt.
Boktips: ”The virtue of Selfishness” – av Ayn Rand
september 7, 2007 kl 10:43 f m |
Det hela är ju ganska enkelt egentligen. Egoisten tar tillvara på sina intressen medan altruisten anser att de egna intressena är omoraliska per se.
”En person som tror sig agera i sitt egenintresse när denna stannar hemma och tar hand om familjen istället för att gå sin egen väg och skapa sig en karriär agerar irrationellt.”
- Hum? Får jag mycket svårt att instämma i. Hur är det irrationellt att ta hand om sin familj istället för att göra en karriär på egen hand? Det låter tvärtom som det enda moraliska alternativet för den person som inte vill leva för sitt jobb. (Och nej, dygden är att vara produktiv – inte nödvändigtvis att göra karriär.)
september 8, 2007 kl 2:42 f m |
Jag måste medge att inlägget var lite slarvigt skrivet och väldigt otydligt. Om det är i ens egenintresse och att man anser det vara en rationell gärning så bör man så klart ta hand om sin familj.